När pengar var lika obefintliga som en nykter julafton släpade jag igår mina trötta ben efter mig och lurade på mig mitt största leende och klev in på arbetsförnedringen.
En gubbe som antaglien övat längre på sitt bredaste (jag lovar han tänkte hela tiden "detta är mitt största") leende och likt ett djur nästan anföll mig och skrek
- HEJ VAD KAN JAG HJÄLPA DIG MED?!
Jag ville ju såklart inte vara sämre än han
- HEJ! GE MIG JOBB VA!
Han tänker ut sin bästa kommentar och utbrister
- OCH VAD ÄR DET FÖR JOBB DU SÖKER, ASTRONAUT, LÄKARE?! HAHAHA!
- HAH, GE MIG VILKET JOBB SOM HELST, FAST GÄRNA INTE NÅGOT DÄR JAG BEHÖVER TORKA SKIT!
- HAHAHAHAHA!

Han lugnar ner sig och frågar vidare om jag är inskriven och innan jag hinner svara sitter jag i en stol och han visar ivrigt upp arbetsförnedringens hemsida. Jag berättar för honom att jag redan är inskriven och han skickar mig vidare till dörren en bit längre bort.

Jag pustar ut, första hindret avklarat, in i nästa värld.

Dom var inte sämre där, visst man har ju hört talas om de glada skåningarna, men jag hade ingen aning om att dom skulle befinna sig på arbetsförmedlingen. En halvtimma senare fick jag gå in i ett litet rum med en kvinna, hon frågar mig tusen olika frågor och jag började fundera över ifall hon var sugen eller nåt. Hon skrattade högt och kallade Emma för polare och skulle hjälpa mig med att få något "gött" jobb. Härlig tjej tänkte jag tills jag blev inlurad i att berätta en minimal del av min livshistoria och hon tillslut tittade på mig och sa:

- En praktik skulle passa dig bättre att börja med.
- Haha, va? En praktik? Ehm jaha.
- Ja, en rehabiliterande praktik som vi kallar det, och sen någon att prata med.

Där kom det, utan att jag märkte det, inlurad som retard på arbetsförnedringen. Hurra, eller va?